LITTERERNT

I För att lämna röstmeddelande TRYCK STJÄRNA får vi möta fem personer. Alla är de ensamma på olika sätt, ändock tillhörande samma system.

Bert-Ove är den bittre och långtidssjukskrivne, som riktar sitt missnöje mot landet och dess alla organisationer som inte bryr sig. Inte bryr sig om honom.

Giselle, storasystern som frenetiskt försöker hjälpa sin syster som är sjuk. Eller vem är det hon försöker hjälpa, och vem är det som egentligen är sjuk?

Edvard är den osäkre som efter bäste vännens självmord inte kan se sig själv längre. Lever ett liv med både fru och barn, utan att veta hur det kunde bli så; hur livet kunde bli så ickeönskvärt.

Jessica med ursinnet som aldrig kan tyglas. Jessica som en dag tar bilen och kör. Bara för att.

Till sist har vi den äldre damen Thomasine. Den accepterande. Hon är fast i den ödsliga byn och istället för att förneka faktumet lever hon upp till det.

Kapitelindelning

Varje kapitel är vigt för respektive karaktär. I bokens början ges alla ungefär lika mycket sidutrymme. Mot slutet är kapitlen däremot kortare och Jessica skildras fler gånger än de andra. Detta beror antagligen på att de andra karaktärerna inte behöver utvecklas ytterligare än vad de redan blivit.

Bokens indelningar tyckte jag faktiskt om. Det kändes som att jag fick tillräckligt med inblick i personernas tillvaro/känslor och det gjorde att det inte kändes förargligt att komma till nästa kapitel (och därmed en ny karaktär).

Språket

Språket är slagkraftigt och enkelt, utan en tendens till att bli naivt. Exempel (Giselle om sin syster):
"En serie av rörelser, timma efter timma. Hon gav sig aldrig förrän hon hade blivit ett med rörelsen, förrän kroppen hade förstått den så totalt att hon kunde glömma bort den. /.../ Att vara själva dansen - inte dansaren, det är målet. Hon inne i sin dans, jag utanför. Tillbedjande, som en religiös vid en kultplats, men inte desto mindre fullständigt utanför"

Varje karaktär har getts ett eget språk (så klart?). Detta har Malmsten gjort väldigt skickligt, utan att ha hamnat i "överdrivningsfällan".

Edvard, till exempel, är mycket snabb med att poängtera sin så kallade osäkerhet med ord. Exempel:
"Nuet undslapp honom.
Undslapp? Undslapp - vad är det för språk - undslapp, vad säger jag, vem pratar så?" Detta, trots att han egentligen har ett, mer än, fungerande vokabulär.

Jessicas kapitel speglas passande nog av många radbrytningar och utropstecken. Exempel:
"Tjejmilen!
Som om det är någon annan mil för tjejer än för andra.

En tjejmil!

En mil är en jävla mil."

Det känslomässiga & tankeväckande intrycket

Att temat är ensamhet, ex. ensamheten i att vara beroendet av andra människor, genomsyrar hela boken och dess karaktärer. För att lämna röstmeddelande går således i moll, och som läsare blir jag stundvis betryckt av alla missöden. Om det är för att personerna känns så förankrade i sin misär eller för att jag delvis kan sympatisera med en del av dem vet jag inte. Förmodligen är det en kombination av bådadera.

Rent tankemässigt undrar jag, främst efter utläsningen av boken, var hjälpen finns. Var medmänniskorna finns...

Omslaget

Bilden föreställer en kvinna med ett paraply i handen. I bakgrunden syns en tegelvägg. Jag uppfattar det som att oavsett hur grått och monotont livet kan kännas är det man själv som bestämmer vart och hur vinden blåser. Och även fast det känns som att man är själv i sin ensamhet kan vi ha i åtanke att vi alla är ensamma någon gång (tegelväggen, en symbol?). Det må vara en kliché, men tåls att tänka på!

Det ekar tomt här på Litterernt på grund av alltför mycket skolarbete.
Tyvärr. Snart blir det bättre.

/A & J.

pekoral -et,

skrift som utmärkes av dumhet

"Ordet "förort" har mer och mer kommit att bli synonymt med miljonprogrammet. I litteraturen har ordet blivit ett begrepp för monotoni, instängdhet och död. Hundratusentals människor bor i dessa områden, men ändå är det svårt att hitta variation i de skönlitterära berättelserna. 

Och de skildringar som ändå görs blir ofta kraftigt kritiserade de boende. Varför är det så svårt och riskabelt att skriva om miljonprogrammet? Författarna Andrzej Tichý, Lars Mikael Raattamaa och Astrid Trotzig ger sin version i ett reportage av Johanna Langhorst."

Låter det intressant? Lyssna på P1 Biblioteket måndagen 20/10 kl 14.03 eller tisdagen 21/19 kl 18.15.

(Psst! Tichýs bok Sex liter luft recenserades nyligen här på Litterernt av mig)

/Annika.

Diffusa händelser. Diffusa tillstånd. Eller bara diffusa drömmar? Vad är verklighet och vad är bilden av en fantasi? Vi möter Ivan, någonstans i sin ungdom, som en dag vaknar upp. Ensam. Människorna är borta, utan varken förvarningar eller föraningar . Kvar finns Ivan, djuren, husen och den ständigt värmande solen. Eller finns de kvar?

Kapitelindelning

Sex liter luft har tre huvuddelar. Vi får följa Ivans liv både veckorna innan ensamheten och veckorna efter. Emellan dessa perioder inflikas så kallade kontrapunkter. Till skillnad från de andra kapitlen är dessa skrivna ur ett vi-perspektiv.
Boken inleds ex. så här:
1:a veckan efter ensamheten - kontrapunkt - 1:a veckan innan ensamheten

Den originella indelningen underlättar läsningen på så vis att jag som läsare lätt kan se den markanta förändringen i Ivans liv. Vi-kapitlen skildrar, till skillnad från Ivans kapitel, den större ensamheten, den som existerar men som allt för ofta negligeras av myndigheter som sviker och ögonkontakt som viker. Vardagsrasism, mobbing - all slags utsatthet skildras mellan raderna i dessa stycken.

Språket

I Sex liter luft finner du raka beskrivningar, utan vare sig försköningar eller förvärrningar från författarens sida.
Exempel:
"Han vill inte ut idag. Varför skulle han? Ligger i sängen, ögonen är öppna men ögonlocken sänks gång på gång. Han glider in i en dimma, vaknar med ett ryck, ändrar ställning: bort från solen."

Bildspråket är desto mer rikt. Det finns tolkningsutrymmen i varje mening, och det medför att bokens genomgående tema kan ses ur många vinklar. För är det enbart Ivans sinnesstämningar som skildras? Kan paralleller till vår verklighet dras?
Exempel:
"Det är vätskan som skapar vätskebrist. Det är sömnen som väcker tröttheten. Det är våra liv som släcker oss.",
 "Han måste göra den där fällan. Även om det är helt meningslöst så måste han göra den. Måste bara komma på en bra idé. Det behöver egentligen inte vara en fälla. Inget som man ska fastna i. Bara man lämnar kvar spår efter sig så räcker det. Bara han kan se om någon varit där. Att någon finns. Om någon finns."

Det känslomässiga & tankeväckande intrycket

Ända till sista sidan är jag som läsare totalt berörd. Hur skulle jag reagera som ensam människa kvar på jorden? Skulle jag tappa fotfästet? Finns hoppet kvar? är frågor som ständigt dyker upp i mitt huvud under bokens gång. Bokens ovissheten dyrkar jag fullkomligt! Till skillnad från deckare där du i slutet får veta ifall du varit duktig nog och gissat vem mördaren är, ger Sex liter luft ingen bekräftelse till läsaren. Jag får inga svar. Bara tankar och frågetecken återstår. Och med det sagt har författaren lyckats. Mer än så.

Omslaget

Pocketvariantens framsida pryds av en vit kanin. Innan jag läst boken undrade jag vad folk skulle tycka, och framförallt TRO att jag läste. En fördjupningsbok om kaniner för veterinärer? Eller varför inte en ungdomsbok med målgruppen +6 år? Ur den synvinkeln är omslaget kanske inte det mest lämpliga. Jag kan tänka mig att många förväxlat bokens genre i bokhandeln p.g.a. kaninen, och därmed också avstått från att köpa den. För visst skiljer den sig från andra skönlitterära böcker i utseendet?

Efter att ha läst boken kan jag konstatera valet av omslag. Kaninen fungerar, tror jag, som en symbol för den sida av oss som behöver omtanke, värme och mat. Väldigt grundläggande saker, som kaniner precis som vi människor är i behov av för att fungera något sånär bra.

Jag är en av dem.
En av dem som börjar tveka ifall det inte klickar.
Klickar med omslaget.

En formgivare som ständigt får mig att bli glatt överraskad är Lotta Kühlhorn. Hon står bakom ett flertal av de tjusiga bokomslag vi ser i bokhandlar och på bibliotek. För visst känner vi igen dessa (eller några åtminstone):

              
         

Det kan tyckas vara beklagligt att vi i dag faktiskt påverkas av en till synes fjuttig sak som omslag. Men vi måste ha i åtanke att boken ingår i en helhet, och den "cirkeln" kan - i min mening -  inte slutas ifall omslaget inte är tillräckligt uttänkt och tilltalande. Eller vad säger Ni?

Julia och jag kommer här på Litterernt i fortsättningen inkludera samt bedöma bokens omslag i våra framtida recensioner.

/Annika.

Kontrollmänniska = listmänniska.

Här kommer en del av min "vill-läsa"-lista. Högsta prioritet:

1. Det andra målet - Jonas Karlsson


2. Här ligger jag och duger - Bob Hansson


3. Fält - Andrzej Tichý



Vad vill Ni läsa för böcker?

/Annika.

Ulla Andersson skriver om språket i just tidningen Språk. I det senaste numret väcker hon debatten kring huruvida vi bör starta en ny stavningsreform, då den senaste skedde för etthundratvå år sedan. Bör vi som i norge ersätta sje-ljuden med en sj-stavning? Ska genre stavas som det faktiskt låter, sjanger? Ta efter norskan och göra språket mer konsekvent. vad tycker du?

pragmatisk [pragm'a:tisk ] pragmatiskt pragmatiska adj.

inriktad på praktisk nytta

/Annika.

I Fredrik Lindströms andra bok, Jordens smartaste ord, om sina iakttagelser av det svenska språket får vi bland annat klart för oss varför ordet gubbe förekommer mer i språket än vad gumma gör. Vi får också veta varför just sch finns i alla språk i dag och betyder exakt samma sak.

Första boken Världens dåligaste språk handlade mycket om synen på det svenska språket och "makthavarna" av det. I den här boken är ligger fokus mer på språkliga fenomen, som varför vi svenskar svär så fegt och varför en del namn, som Erik och Martin, än i dag är populära.

Personligen tyckte jag mer om Världens dåligaste språk. Kanske för att de teman som togs upp i den var mer intresseväckande för mig. Men det betyder absolut inte att Jordens smartaste ord inte är läsvärd; tvärtom! Är du någorlunda nyfiken på språk i allmänhet och vill få dig ett gott skratt emellanåt - läs då boken! Jag kan garantera att en del av dina fördomar om språkliga företeelser kommer krossas. Och det med glädje.

/Annika.

Fredagen den 17:e oktober, dagen efter premiären i Skärholmen, är det jag och Julia som ser den efterlängtade uppsättningen av pjäsen Fem gånger Gud. Dramat är skrivet av den makalöse Jonas Hassen Khemiri, som aldrig tycks göra en (läs: mig) besviken med sina verk.



Vad pjäsen handlar om tycker jag att Khemiri själv förklarar ytterst bra:
"Min nya pjäs är en politisk komedi. Nej, det låter för trist. Min nya pjäs är ett khemiriskt drömspel. Nej, det låter för skrytigt. Den handlar om ords makt, fem gudar och pingviner. Och om den där eviga teatern som vi alla ägnar oss åt varje dag - sättet som vi använder ord för att iscensätta oss själva, för att aldrig bli avslöjade. Nej det låter för flummigt.

Pjäsen är konstruerad som en sån där rysk docka som man får i present och fast man vet att dockan bara kommer att samla damm allra högst upp på bokhyllan så ler man artigt och öppnar den största dockan och hittar så klart en mindre inuti och så öppnar man den också och hittar en ännu mindre inuti och hela tiden måste man fortsätta att spela förvånad. Nämen! En till! Oj, vilken liten en! Så är min pjäs konstruerad. Bara att dockorna är olika versioner av sanning och längst in hittar vi. Tja. Kanske språket självt? Ja, det var inte så dumt. Behåll det."

/Annika.

Hanteringen av odöda, tusentals zombies vandrar omkring i stockholm. I mitt eget närområde, hur trovärdigt känns det?

  Hur trovärdigt som helst, för det är just Ajvides starkaste egenskap; att få det otroliga att låta troligt.

Skepsisen jag känner gentemot boken börjar redan vid omslaget, följer mig genom texten på baksidan men överger mig så snart jag läst första sidan. Precis som med låt den rätte komma in. Trots att prologen i denna bok inte riktigt är lika starkt som till föregångaren så fångas jag direkt. Lägger ogärna ifrån mig boken, och känner stark empati med alla där i. Ytterligare något som är en av Ajvides starka sidor. Karaktärisering, han har skapat perfekta karaktärer och dragit linjer mellan dem alla som tycks självklara.

  Jag skulle kunna berätta hela boken om det vore så då minns den helt och fullkomligt, vilket även det tyder på något visst. Men istället väljer jag att faktiskt inte berätta någonting då det är en ständig spänning som jag inte vill att du går miste om.

Nu lät allt det här som reklam, och oj vad jag inte har något negativt att säga om boken överhuvudtaget, vilken lurad läsare jag är!

   Nej, boken är i mina ögon riktigt välarbetad, och en välarbetad bok är sällan klandervärd på sådana vis. Visst kan jag medge att jag skummade igenom vissa sidor då de inte var lika intressanta som de jag snabbt ville komma till, och att det fanns en karaktär som inte föll mig i smaken överhuvudtaget. Men det är ju min smak, och den karaktären kanske faller just dig i smaken. För den var trovärdigt skriven, det var bara jag som läsare som saknar brist på tro för just den typen av människor. Har du inte läst Låt den rätte komma in så rekommenderar jag dig att läsa den också, böckerna kan läsas i vilken ordning som helst. Och låt dig inte avskräckas av framsidor och baksidetexter, ge dem en chans. Och de ger dig en ny genre som du inte anade att du ens kunde tycka om.

/Julia.