LITTERERNT

"Vår kärleks härd hettade upp tiden och svetsade ihop timmarnas skiljerum
så att tiden blev det som profeten påstår att den är – fortlöpande, oavbruten"

Om svenskar:
"Den som stannar upp och funderar kallas gammaldags bakåtsträvare och krossas skoningslöst."

Priset på vatten i Finistère av Bodil Malmsten.

/Annika.

"Tristare än mycket är att vi som sista gest i skolan, på väg ut mot en eller annan junisol, att det sista vi gör innan vi lämnar byggnaden är att dra ut vår lärares skrivbordslåda, ta upp rödpennan och stoppa den i vår inneficka, för att i många fall bära den med oss som en öm vårdad taggtråd genom resten av livet. Det krävs många år av ihärdigt arbetande för att lyckas ta upp den pennan och lägga tillbaks den. Sjungtugga sönder den. Kasta ut den från vidöppna fönster. Möjligen bara få av oss som lyckas. För hur många gånger har vi inte sett någon av våra vänner försiktigt böja sig fram för att i någon annan väns nacke rista in den röda bocken? Och smärtan i att vi låter det fortgå, dagligen sträcker vi in handen mot fickan för att försäkra oss om att pennans udd ännu inte har brutits av."

Ur Bräcklighetens poetik av Bob Hansson

/Annika.

... att jag missat denna totalt.



/Annika.

"De sitter uppstoppade i soffan och spelas i TV:n.
Vad skulle de annars göra?
Läsa när det inte finns en bok?
Prata?
Om vad då när de aldrig tänker?"

/Annika.

"Ackompanjerade av sommarens transformation till höst börjar jag din far repetera svenska personliga pronomen, adjektivs förstärkning och prepositioners gåta. Vi memoriserar hur alla svenska ord som refererar människor och djur noteras med obestämda formen "en" med undantaget "ett barn". Vi tämjer våra tungor till det svenska uttalets gåta, där stor differans ges mellan "u" och "y". Flyttfåglar lämnar Sverige, gröna blad blir brandiskt röda, marken frostas, sandlådesanden stelnar och Stockholm förlorar sina deliciösa odörer. Allt medan vi noterar att vissa namnger svenskan som "de 29 bokstävernas språk" eller "andandets språk", eftersom "h" ger en riktig utandning istället för franskans stumhet och inandningsljudet med sugformade läppar indikerar en jakande respons.
   Det som skedde vill jag beskriva med följande ord understruket i annorlunda textform: MAGI!


Svenskan fyllde mig. Expanderade mig. Den harmoniserade varje kroppslig partikel"

/J & A

"Och är inte förträngning det slutliga tecknet på att man blivit vuxen? Förmågan att skära av, släppa, gröpa ur, knipsa bort? Det är en sak att förlika sig med tanken att aldrig mer se någon - det är en helt annan sak att se någon, verkligen se henne, död. Upplevelser av overklighet är bara en förhöjd och intensivare verklighetskänsla. Bara det att den saknar känslor. När folk menar att vissa starka situationer känns "overkliga" ljuger de för sig själva. Den som vittnar om något intensivt, kanske något fruktansvärt, har just upplevt verkligheten otroligt mycket mer intensivt än vanligt. Ögat är då som en kamera som tar trettiosex bilder i sekunden mot normala arton. Detaljer får förödande konsekvenser. En pryl som legat på platsen, någons kommentar - allt förstoras till skräcken dimension. Däremot saknar vittnet känslomässiga verktyg för att bearbeta informationen emotionellt. Vittnet har ju aldrig tidigare upplevt något dylikt, och känslor av empatisk natur är inte en medfödd kemisk mekanism. Känslor måste tränas upp genom efterapning. Verkligheten i sig är känslolös. Det är vi som lägger våra känslomässiga alglager över den när vi tolkar intrycken. När vi läser världen. Författaren, till exempel, levererar en verklighet och är därför känslokall. Läsaren är den som däremot bidrar med sin inlevelse, och härmar de känslor som författaren så manipulativt vill väcka. Det är läsaren som därför ska straffas för sin investerade inbillningskraft. Såsom jag dräpt min inbillning ska läsaren dräpa också sin."

/Annika.