Bokmagi

Jag har tidigare aldrig varit med om den här typen av läsupplevelse! Aldrig har en bok lyckats ackompanjera mitt liv så pass tonsäkert. Fält  tar det förflutna och människors påverkan av den till nya nivåer. Den rymmer existentiella dilemman och ifrågasätter kroppens förhållande till själen.

Så mycket att citera, att om jag ens började skulle det hela sluta med att jag citerade hela romanen.

Behöver jag säga: LÄS?



/Annika.


Bokåret 2008

(böckerna som följer här nedan är inte alla utgivna år 2008)

De bästa böcker jag läst (utan inbördes ordning):
Allt - Martina Lowden
Världens sista roman - Daniel Sjölin
Sex liter luft - Andrzej Tichý
Det andra målet - Jonas Karlsson

Årets utmaning:
Världens sista roman - Daniel Sjölin

Årets gäsp-böcker (i inbördes ordning):
Kärleksbarn - Lotta Thell
Var det bra så?
- Lena Andersson
Gunnar - Bob Hansson

Årets författaröverraskning:
Jonas Karlsson

Årets mest lästa novell:
Oändrat oändlig - Jonas Hassen Khemiri

/Annika

För att lämna röstmeddelande TRYCK STJÄRNA

I För att lämna röstmeddelande TRYCK STJÄRNA får vi möta fem personer. Alla är de ensamma på olika sätt, ändock tillhörande samma system.

Bert-Ove är den bittre och långtidssjukskrivne, som riktar sitt missnöje mot landet och dess alla organisationer som inte bryr sig. Inte bryr sig om honom.


Giselle, storasystern som frenetiskt försöker hjälpa sin syster som är sjuk. Eller vem är det hon försöker hjälpa, och vem är det som egentligen är sjuk?


Edvard är den osäkre som efter bäste vännens självmord inte kan se sig själv längre. Lever ett liv med både fru och barn, utan att veta hur det kunde bli så; hur livet kunde bli så ickeönskvärt.


Jessica med ursinnet som aldrig kan tyglas. Jessica som en dag tar bilen och kör. Bara för att.


Till sist har vi den äldre damen Thomasine. Den accepterande. Hon är fast i den ödsliga byn och istället för att förneka faktumet lever hon upp till det.


Kapitelindelning

Varje kapitel är vigt för respektive karaktär. I bokens början ges alla ungefär lika mycket sidutrymme. Mot slutet är kapitlen däremot kortare och Jessica skildras fler gånger än de andra. Detta beror antagligen på att de andra karaktärerna inte behöver utvecklas ytterligare än vad de redan blivit.

Bokens indelningar tyckte jag faktiskt om. Det kändes som att jag fick tillräckligt med inblick i personernas tillvaro/känslor och det gjorde att det inte kändes förargligt att komma till nästa kapitel (och därmed en ny karaktär).


Språket

Språket är slagkraftigt och enkelt, utan en tendens till att bli naivt. Exempel (Giselle om sin syster):
"En serie av rörelser, timma efter timma. Hon gav sig aldrig förrän hon hade blivit ett med rörelsen, förrän kroppen hade förstått den så totalt att hon kunde glömma bort den. /.../ Att vara själva dansen - inte dansaren, det är målet. Hon inne i sin dans, jag utanför. Tillbedjande, som en religiös vid en kultplats, men inte desto mindre fullständigt utanför"


Varje karaktär har getts ett eget språk (så klart?). Detta har Malmsten gjort väldigt skickligt, utan att ha hamnat i "överdrivningsfällan".

Edvard, till exempel, är mycket snabb med att poängtera sin så kallade osäkerhet med ord. Exempel:
"Nuet undslapp honom.
Undslapp
? Undslapp - vad är det för språk - undslapp, vad säger jag, vem pratar så?" Detta, trots att han egentligen har ett, mer än, fungerande vokabulär.


Jessicas kapitel speglas passande nog av många radbrytningar och utropstecken. Exempel:
"Tjejmilen!
Som om det är någon annan mil för tjejer än för andra.

En tjejmil!

En mil är en jävla mil."


Det känslomässiga & tankeväckande intrycket

Att temat är ensamhet, ex. ensamheten i att vara beroendet av andra människor, genomsyrar hela boken och dess karaktärer. För att lämna röstmeddelande går således i moll, och som läsare blir jag stundvis betryckt av alla missöden. Om det är för att personerna känns så förankrade i sin misär eller för att jag delvis kan sympatisera med en del av dem vet jag inte. Förmodligen är det en kombination av bådadera.

Rent tankemässigt undrar jag, främst efter utläsningen av boken, var hjälpen finns. Var medmänniskorna finns...


Omslaget

Bilden föreställer en kvinna med ett paraply i handen. I bakgrunden syns en tegelvägg. Jag uppfattar det som att oavsett hur grått och monotont livet kan kännas är det man själv som bestämmer vart och hur vinden blåser. Och även fast det känns som att man är själv i sin ensamhet kan vi ha i åtanke att vi alla är ensamma någon gång (tegelväggen, en symbol?). Det må vara en kliché, men tåls att tänka på!


Personligen tycker jag inte att omslaget var särskilt passande. Lite intetsägande och inte så slående. Jag tycker definitivt mer om den andra versionen som finns, där omslaget pryds av en knappstjärna, en sådan som finns på varje telefon. Det motivet hänger både ihop med handlingen och titeln och fungerar därför bättre.



/Annika.

Sex liter luft - Andrzej Tichý.

Diffusa händelser. Diffusa tillstånd. Eller bara diffusa drömmar? Vad är verklighet och vad är bilden av en fantasi? Vi möter Ivan, någonstans i sin ungdom, som en dag vaknar upp. Ensam. Människorna är borta, utan varken förvarningar eller föraningar . Kvar finns Ivan, djuren, husen och den ständigt värmande solen. Eller finns de kvar?


Kapitelindelning

Sex liter luft har tre huvuddelar. Vi får följa Ivans liv både veckorna innan ensamheten och veckorna efter. Emellan dessa perioder inflikas så kallade kontrapunkter. Till skillnad från de andra kapitlen är dessa skrivna ur ett vi-perspektiv.
Boken inleds ex. så här:
1:a veckan efter ensamheten - kontrapunkt - 1:a veckan innan ensamheten


Den originella indelningen underlättar läsningen på så vis att jag som läsare lätt kan se den markanta förändringen i Ivans liv. Vi-kapitlen skildrar, till skillnad från Ivans kapitel, den större ensamheten, den som existerar men som allt för ofta negligeras av myndigheter som sviker och ögonkontakt som viker. Vardagsrasism, mobbing - all slags utsatthet skildras mellan raderna i dessa stycken.


Språket

I Sex liter luft finner du raka beskrivningar, utan vare sig försköningar eller förvärrningar från författarens sida.
Exempel:
"Han vill inte ut idag. Varför skulle han? Ligger i sängen, ögonen är öppna men ögonlocken sänks gång på gång. Han glider in i en dimma, vaknar med ett ryck, ändrar ställning: bort från solen."


Bildspråket är desto mer rikt. Det finns tolkningsutrymmen i varje mening, och det medför att bokens genomgående tema kan ses ur många vinklar. För är det enbart Ivans sinnesstämningar som skildras? Kan paralleller till vår verklighet dras?
Exempel:
"Det är vätskan som skapar vätskebrist. Det är sömnen som väcker tröttheten. Det är våra liv som släcker oss.",
 "Han måste göra den där fällan. Även om det är helt meningslöst så måste han göra den. Måste bara komma på en bra idé. Det behöver egentligen inte vara en fälla. Inget som man ska fastna i. Bara man lämnar kvar spår efter sig så räcker det. Bara han kan se om någon varit där. Att någon finns. Om någon finns."


Det känslomässiga & tankeväckande intrycket

Ända till sista sidan är jag som läsare totalt berörd. Hur skulle jag reagera som ensam människa kvar på jorden? Skulle jag tappa fotfästet? Finns hoppet kvar? är frågor som ständigt dyker upp i mitt huvud under bokens gång. Bokens ovissheten dyrkar jag fullkomligt! Till skillnad från deckare där du i slutet får veta ifall du varit duktig nog och gissat vem mördaren är, ger Sex liter luft ingen bekräftelse till läsaren. Jag får inga svar. Bara tankar och frågetecken återstår. Och med det sagt har författaren lyckats. Mer än så.


Omslaget

Pocketvariantens framsida pryds av en vit kanin. Innan jag läst boken undrade jag vad folk skulle tycka, och framförallt TRO att jag läste. En fördjupningsbok om kaniner för veterinärer? Eller varför inte en ungdomsbok med målgruppen +6 år? Ur den synvinkeln är omslaget kanske inte det mest lämpliga. Jag kan tänka mig att många förväxlat bokens genre i bokhandeln p.g.a. kaninen, och därmed också avstått från att köpa den. För visst skiljer den sig från andra skönlitterära böcker i utseendet?


Efter att ha läst boken kan jag konstatera valet av omslag. Kaninen fungerar, tror jag, som en symbol för den sida av oss som behöver omtanke, värme och mat. Väldigt grundläggande saker, som kaniner precis som vi människor är i behov av för att fungera något sånär bra.




/Annika.

Jordens smartaste ord - Fredrik Lindström.



I Fredrik Lindströms andra bok, Jordens smartaste ord, om sina iakttagelser av det svenska språket får vi bland annat klart för oss varför ordet gubbe förekommer mer i språket än vad gumma gör. Vi får också veta varför just sch finns i alla språk i dag och betyder exakt samma sak.


Första boken Världens dåligaste språk handlade mycket om synen på det svenska språket och "makthavarna" av det. I den här boken är ligger fokus mer på språkliga fenomen, som varför vi svenskar svär så fegt och varför en del namn, som Erik och Martin, än i dag är populära.


Personligen tyckte jag mer om Världens dåligaste språk. Kanske för att de teman som togs upp i den var mer intresseväckande för mig. Men det betyder absolut inte att Jordens smartaste ord inte är läsvärd; tvärtom! Är du någorlunda nyfiken på språk i allmänhet och vill få dig ett gott skratt emellanåt - läs då boken! Jag kan garantera att en del av dina fördomar om språkliga företeelser kommer krossas. Och det med glädje.

/Annika.


Hanteringen av odöda - John Ajvide Lindqvist.



Hanteringen av odöda
, tusentals zombies vandrar omkring i stockholm. I mitt eget närområde, hur trovärdigt känns det?

  Hur trovärdigt som helst, för det är just Ajvides starkaste egenskap; att få det otroliga att låta troligt.


Skepsisen jag känner gentemot boken börjar redan vid omslaget, följer mig genom texten på baksidan men överger mig så snart jag läst första sidan. Precis som med låt den rätte komma in. Trots att prologen i denna bok inte riktigt är lika starkt som till föregångaren så fångas jag direkt. Lägger ogärna ifrån mig boken, och känner stark empati med alla där i. Ytterligare något som är en av Ajvides starka sidor. Karaktärisering, han har skapat perfekta karaktärer och dragit linjer mellan dem alla som tycks självklara.

  Jag skulle kunna berätta hela boken om det vore så då minns den helt och fullkomligt, vilket även det tyder på något visst. Men istället väljer jag att faktiskt inte berätta någonting då det är en ständig spänning som jag inte vill att du går miste om.


Nu lät allt det här som reklam, och oj vad jag inte har något negativt att säga om boken överhuvudtaget, vilken lurad läsare jag är!

   Nej, boken är i mina ögon riktigt välarbetad, och en välarbetad bok är sällan klandervärd på sådana vis. Visst kan jag medge att jag skummade igenom vissa sidor då de inte var lika intressanta som de jag snabbt ville komma till, och att det fanns en karaktär som inte föll mig i smaken överhuvudtaget. Men det är ju min smak, och den karaktären kanske faller just dig i smaken. För den var trovärdigt skriven, det var bara jag som läsare som saknar brist på tro för just den typen av människor. Har du inte läst Låt den rätte komma in så rekommenderar jag dig att läsa den också, böckerna kan läsas i vilken ordning som helst. Och låt dig inte avskräckas av framsidor och baksidetexter, ge dem en chans. Och de ger dig en ny genre som du inte anade att du ens kunde tycka om.

/Julia.


RSS 2.0