LITTERERNT

"Och är inte förträngning det slutliga tecknet på att man blivit vuxen? Förmågan att skära av, släppa, gröpa ur, knipsa bort? Det är en sak att förlika sig med tanken att aldrig mer se någon - det är en helt annan sak att se någon, verkligen se henne, död. Upplevelser av overklighet är bara en förhöjd och intensivare verklighetskänsla. Bara det att den saknar känslor. När folk menar att vissa starka situationer känns "overkliga" ljuger de för sig själva. Den som vittnar om något intensivt, kanske något fruktansvärt, har just upplevt verkligheten otroligt mycket mer intensivt än vanligt. Ögat är då som en kamera som tar trettiosex bilder i sekunden mot normala arton. Detaljer får förödande konsekvenser. En pryl som legat på platsen, någons kommentar - allt förstoras till skräcken dimension. Däremot saknar vittnet känslomässiga verktyg för att bearbeta informationen emotionellt. Vittnet har ju aldrig tidigare upplevt något dylikt, och känslor av empatisk natur är inte en medfödd kemisk mekanism. Känslor måste tränas upp genom efterapning. Verkligheten i sig är känslolös. Det är vi som lägger våra känslomässiga alglager över den när vi tolkar intrycken. När vi läser världen. Författaren, till exempel, levererar en verklighet och är därför känslokall. Läsaren är den som däremot bidrar med sin inlevelse, och härmar de känslor som författaren så manipulativt vill väcka. Det är läsaren som därför ska straffas för sin investerade inbillningskraft. Såsom jag dräpt min inbillning ska läsaren dräpa också sin."

/Annika.