LITTERERNT

I För att lämna röstmeddelande TRYCK STJÄRNA får vi möta fem personer. Alla är de ensamma på olika sätt, ändock tillhörande samma system.

Bert-Ove är den bittre och långtidssjukskrivne, som riktar sitt missnöje mot landet och dess alla organisationer som inte bryr sig. Inte bryr sig om honom.

Giselle, storasystern som frenetiskt försöker hjälpa sin syster som är sjuk. Eller vem är det hon försöker hjälpa, och vem är det som egentligen är sjuk?

Edvard är den osäkre som efter bäste vännens självmord inte kan se sig själv längre. Lever ett liv med både fru och barn, utan att veta hur det kunde bli så; hur livet kunde bli så ickeönskvärt.

Jessica med ursinnet som aldrig kan tyglas. Jessica som en dag tar bilen och kör. Bara för att.

Till sist har vi den äldre damen Thomasine. Den accepterande. Hon är fast i den ödsliga byn och istället för att förneka faktumet lever hon upp till det.

Kapitelindelning

Varje kapitel är vigt för respektive karaktär. I bokens början ges alla ungefär lika mycket sidutrymme. Mot slutet är kapitlen däremot kortare och Jessica skildras fler gånger än de andra. Detta beror antagligen på att de andra karaktärerna inte behöver utvecklas ytterligare än vad de redan blivit.

Bokens indelningar tyckte jag faktiskt om. Det kändes som att jag fick tillräckligt med inblick i personernas tillvaro/känslor och det gjorde att det inte kändes förargligt att komma till nästa kapitel (och därmed en ny karaktär).

Språket

Språket är slagkraftigt och enkelt, utan en tendens till att bli naivt. Exempel (Giselle om sin syster):
"En serie av rörelser, timma efter timma. Hon gav sig aldrig förrän hon hade blivit ett med rörelsen, förrän kroppen hade förstått den så totalt att hon kunde glömma bort den. /.../ Att vara själva dansen - inte dansaren, det är målet. Hon inne i sin dans, jag utanför. Tillbedjande, som en religiös vid en kultplats, men inte desto mindre fullständigt utanför"

Varje karaktär har getts ett eget språk (så klart?). Detta har Malmsten gjort väldigt skickligt, utan att ha hamnat i "överdrivningsfällan".

Edvard, till exempel, är mycket snabb med att poängtera sin så kallade osäkerhet med ord. Exempel:
"Nuet undslapp honom.
Undslapp? Undslapp - vad är det för språk - undslapp, vad säger jag, vem pratar så?" Detta, trots att han egentligen har ett, mer än, fungerande vokabulär.

Jessicas kapitel speglas passande nog av många radbrytningar och utropstecken. Exempel:
"Tjejmilen!
Som om det är någon annan mil för tjejer än för andra.

En tjejmil!

En mil är en jävla mil."

Det känslomässiga & tankeväckande intrycket

Att temat är ensamhet, ex. ensamheten i att vara beroendet av andra människor, genomsyrar hela boken och dess karaktärer. För att lämna röstmeddelande går således i moll, och som läsare blir jag stundvis betryckt av alla missöden. Om det är för att personerna känns så förankrade i sin misär eller för att jag delvis kan sympatisera med en del av dem vet jag inte. Förmodligen är det en kombination av bådadera.

Rent tankemässigt undrar jag, främst efter utläsningen av boken, var hjälpen finns. Var medmänniskorna finns...

Omslaget

Bilden föreställer en kvinna med ett paraply i handen. I bakgrunden syns en tegelvägg. Jag uppfattar det som att oavsett hur grått och monotont livet kan kännas är det man själv som bestämmer vart och hur vinden blåser. Och även fast det känns som att man är själv i sin ensamhet kan vi ha i åtanke att vi alla är ensamma någon gång (tegelväggen, en symbol?). Det må vara en kliché, men tåls att tänka på!

Personligen tycker jag inte att omslaget var särskilt passande. Lite intetsägande och inte så slående. Jag tycker definitivt mer om den andra versionen som finns, där omslaget pryds av en knappstjärna, en sådan som finns på varje telefon. Det motivet hänger både ihop med handlingen och titeln och fungerar därför bättre.



/Annika.